Niclas Strindells Reseblogg
 Presentation
av mig:
Jag är född -71, har tre stora pojkar och en fantastisk fru som är en
av redaktörerna här på RK (Marianne). Vi har rest en hel del
som familj, men inte så mycket på de platser som andra brukar resa.
Mest har vi rest i gamla Sovjetunionen, framför allt i Centralasien,
bilat genom Afghanistan… typ sånt. Till vardags jobbar jag för
tillfället med webbdesign och liknande. På fritiden fiskar jag gärna,
läser teologi eller mekar med en gammal Ford från -63. Bor för
tillfället i Gunnarn, mitt i Västerbotten.
Min resedagbok är den
första på Resekatalogen.se och är mest tänkt som ett exempel på hur det
kan se ut. Tyvärr så reser jag inte just nu så det får bli lite gamla
upplevelser till att börja med.
|
|
2006-09-01
|
|
Skrivet av Niclas
|
 I mars 1999 satte vi oss på ett flygplan till Moskva, en stad som jag lärt mig älska efter alla våra genomresor. Enligt planen skulle vi resa vidare nästa morgon mot Tadzjikistan, men vi fick ett telefonsamtal från vår utsändande organisation i Sverige som sa att man hört rykten om oroligheter i Tadzjikistan och att vi måste stanna i Moskva till dess säkerhetsläget förbättrats. Detta var en tid då kommunikationerna fungerade oerhört dåligt i Tadzjikistan och det var svårt att få tillförlitliga uppgifter om säkerhetsläget.1992, endast ett år efter Tadzjikistans självständighetsförklaring, utbröt ett blodigt inbördeskrig mellan gammelkommunister och demokrater/muslimer som varade i fem år och krävde bortåt 100 000 dödsoffer. Ett fredsavtal undertecknades 1997 men stridigheter var fortfarande vanliga 1999 i landets södra delar. Nu var vi ju inte på väg till söder, men vår utsändande organisation var extra försiktiga sedan en annan familj råkat i knipa när rebeller oväntat störtade in i staden Hudjand i norra Tadzjikistan bara några månader tidigare. Familjen fick fly hals över huvud och nu skulle vi fortsätta deras arbete med att ta hand om gatubarn i Hudjand. |
|
|
2006-08-18
|
|
Skrivet av Niclas
|
|
Som barn reste jag knappt någonting. ”Vi bodde ju på världens bästa ställe.” Känner du igen den? Jag tänkte nog stanna i hemtrakterna jag också, fick fatt i världens vackraste kvinna i hembyn och fick henne att tänka likadant, fastän hon hade bott ända bort i storstan Umeå. Som bröllopsresa bilade vi över gränsen till Norge och tältade ett par dar i regn och blåst. Lite anade vi då vad framtiden hade i skötet för oss. |
|
|
Resedagbok 
